"Du får torka upp ditt eget blod.." brukade jag (psykiatri_ssk) säga när någon skadade sig på avdelningen..

Hej!
Jag har de senaste åren haft ett brinnande intresse för att just bemöta patienter med självskadebeteende på ett bra sätt. Jag har spenderat mycket av min tid med att läsa vetenskapliga artiklar, böcker och bloggar för att sätta mig mer in i hur det upplevs att vara patient med självskadebeteende. Framfor allt har mina otalliga Twitter-dialoger givit mig unik insikt i hur många upplever sig bemötta av "oss" vårdgivare i psykiatrin.Jag har genom åratal av egna patientsamtal samt ovan nämnda källor sett hur allt för ofta människor med självskadebeteende blir felaktigt bemötta och ut-dömda i vården.
Ni som "känner" mig via Twitter vet vad jag står för, att all form för självskadebeteende måste bemötas med vänlighet, empati och respekt. Så det kommer jag inte skriva mer om just i detta inlägget, jag litar på att det nu är självklart, att ni vet var jag står i just detta. Jag brinner oehört starkt för empatiskt och värdigt bemötande speciellt på detta området.

Det jag vill säga: Det har inte alltid varit självklart för mig att tänka som jag gör idag. Som ny i psykiatrin för 10 år sedan fick jag tydligt berättat för mig hur jag skulle bemöta patienter med just självskadebeteende, inte officielt men via "avdelnings-kulturen".. Detta var förhållningssätt som blev mer eller mindre förmidlat till mig av olika kollegor jag såg upp till samt, förhållningssätt som på något vis "låg i kulturen" på olika avdelningar. Jag blev informerat om att "patienten söker bara uppmärksamhet" och blev instruerad till att inte "ge" uppmärksamhet när någon skadade sig. Så JAG var en av de som i början sa "jaha...detta får du städa upp själv" när någon skadade sig på avdelningarna. Jag demonstrerade att "du får ingen uppmärksamhet för detta..."
Bara att skriva detta fyller mig med skamkänslor, det känns så långt borta från det jag står för idag..

Vad ändrade min attityd?

Det var flera saker. Ja,jag hade en gnagande känsla av att något var väldigt fel med detta viset att behandla människor på.Och ja, jag började inse att jag inte hade en egen filosofi utan följde vad äldre mer erfarna kollegor stod för utan att ifrågasätta...MEN:

Det var framförallt ETT möte med EN enskild patient som startade min förändring. Ett enda samtal, och pusselbitarna började falla på plats, något som ändade upp med att jag gjorde en helomvändning i mitt sätt att se på samt framförallt BEMÖTA patienter med självskadebeteende. Ett samtal, med en patient.

Jag satt på avdelningens soffa en sen kväll och pratade med en ung patient som mådde dåligt. Hon var "känd" för att vara en "jobbig" patient...dvs hon skadade sig ofta och allvarligt, inte sällan fick personalen "larma" om hjälp då det var svårt att förhålla sig till de starka känslosvängningarna som ofta inebar självskada. Anyway...Nu när jag satt med henne frågade jag lite spontant hur hon upplevde sig bemött och "behandlat" av oss i psykiatrin..
Först blev hon lite överraskad av frågan, men började sedan berätta... Jag fick då höra många exempler på hur o-empatiska och "hårda" möten gjorde henne mer frustrerad och mer regressiv i sitt beteende. Jag satt och lyssnade hur hon "förväntade" bli utdömd av oss personal varje gång hon blev inlagd, hur svårt det var att få kommentarer som "torka upp ditt eget blod, du vill bara ha uppmärksamhet" etc när hon mådde som sämst. Ni som känner till problematiken vet precis vad detta handlar om och kan nog tänka vidare allt hon hade blitt bemött med. Patienter med behov av att SES och bemötas empatiskt som istället bemöts som "problem" eller som "jobbiga"..
När jag satt och lyssnade till hennes beskrivning av upplevelsen av att vara patient med självskadebeteende, fall bitarna på plats inom mig. Jag upplevde på ett ovanligt starkt och klart sätt en förmåga att känna av frustrationen och sorgen i det hon sa. Jag kände där och då att jag hade haft ett ovärdigt och högst oproffessionellt beteende. Jag kännde spontant att "jag vill vara annorlunda, jag vill vara en som visar patienterna empati och respekt". Efter detta ändrade jag helt mitt sätt att vara på gentemot patienter med självskadebeteende och jag brinner idag för att se ändrade attityder på detta området. Tyvärr fick jag inte berättat detta för patienten jag pratade med, hon hade nog ingen aning om hur viktigt det samtalet var för mig. Hon tänkte nog bara att jag var en av många personal som motvilligt fick lyssna på hennes "klagande", jag kan inte klandra henne för det efter att ha lyssnat på hennes ord..!

Jag skulle kunna skriva mer i detalj om detta mötet, hur jag var innan, vad hon berättade och hur jag försöker jobba i dag. Det är inte det viktigaste, mitt poäng med att skriva detta är:

-Våga berätta hur det upplevs att bli bemött som en "jobbig" patient.

Ett samtal på 20 minut en kväll på avdelningen betydde otroligt mycket för mig.
Det är viktigt att ni berättar, bloggar, förmedlar hur ni upplever det om ni har blivit bemötta eller behandlade ovärdigt och oproffessionellt.Jag uppmanar patienter ofta att skriva till avdelningschef, patientnämnd etc om de upplever ovärdigt bemötande. Jag vet att inte alla orkar gjöra detta, något jag förstår, men jag är tacksam för hon som berättade för mig.
Ja, det är inte alla som vill lyssna eller orkar ta in det som kan uppfattas som kritik. Men utgångspunktet i det samtalet jag skriver om var INTE att jag tänkte "nu vill jag ta in kritik och förändra mig"...Jag var inte alls beredd på att det hon sa skulle ha så stark invärkan på mig.Det var bara så att hennes frustration, själsliga sår och uppriktiga irritation var så äkta att det nådde in til mig där och då.

Det samtalet den kvällen var början till något nytt, något som har varit till fördel för alla de jag möter i mitt jobb nu som kämpar med självskadebeteende. Det samtalet har varit utgångspunkt för min önskan att veta, föra dialog samt förbättra situationen för patienter i liknande situation som henne.

OBS: Samtalet jag skriver om är från en annan klinik än var jag jobbar i dag, flera år sedan.