Som jag jobbar nu, vuxenpsykiatrisk slutenvårdsavdelning, är det 16-17 patienter på avdelningen och allt ifrån 4 till 10 personal på de olika passen. I en perfekt värld vore det så att personal alltid ser till att patienterna känner sig sedda och uppmärksammade på avdelningen. Detta är enligt mig självklart, men i praktiken är det inte alltid på det viset. Många studier samt patientberättelser visar på att det ofta finns ett starkt stöd mellan patienter på avdelningarna, som ibland ger starkare hopp än det vi personal förmedlar. Jag tycker detta är fint och viktigt, men på samma tid känner jag att vi personal mislyckas om patienter känner att vi inte "har tid" eller "hinner med" att vara det stödet som behövs. Sanningen är att jag som sjuksköterska på en avdelning alltid har tid till patienten, det handlar om hur jag prioriterar.
Ofta kan det bli så att det kanske är de patienter som visar tydligast hur han/hon mår som får vår uppmärksamhet och stöd. Den som öppet vågar visa sin ångest, den som är van att visa sin smärta öppet kan ofta bli den som får personalens uppmärksamhet och stöd. Detta är såklart viktigt, att imötekomma patienten som öppet visar sin ångest. Det finns även alltid någon patient på avdelningen som är den tysta och lugna som kommer i bakgrunden. Är man då stressad som personal eller om man prioriterar fel kan denna patienten ofta "försvinna" lite i bakgrunden på en avdelning. Detta är ju en person som inte känner sig stark nog eller trygg nog i att öppet visa hur han/hon mår. Jag brinner för dessa patienter, då jag ofta ser att de saknar det stöd och "uppmärksamhet" de behöver på en avdelning. Ofta tror jag personal upplever dessa som "snälla och lugna" på det vis att "det går bra för de nu"..
Jag satt en natt och pratade med just en "lugn och fin" patient som berättade att : "jag är duktig på att uppföra mig på ett sätt som gör att ni personal tror jag mår bra. Det är mitt försvar när jag inte orkar visa, men på insidan är det totalt känslokaos".. Detta var en person som ofta hamnade i bakgrunden och som inte kännde sig "värdig" att även fråga personal om samtal.
Mitt poäng med att skriva detta är att jag tycker det är 100% personalens ansvar att se till att den "tysta och snälla" patienten blir sedd och hört på avdelningen. Det är för lätt att bara säga "sök upp oss om du mår dåligt" till en person där kanske just det är själva problemet;att söka kontakt. Tänk hur stort steg det var för just den personen att söka sig till psykiatrin för att få hjälp.
För alla andra patienter som öppet visar sin ångest och "tar plats" på avdelningen tycker jag det bara är skönt och att de ska fortsätta med det. Jag vill bara att vi som jobbar förstår att den patienten som sitter tyst och lugn i bakgrunden är även den i stort behov av att bli sedd och bekräftad.
Några tankar kring detta? Skriv gärna i kommentar här eller på Twitter!
