En tanke som kräver flera än Twitters 140 tecken:
I livet och i samhället kan en vara familjmedlem, vän, sambo/make,nerd,sportsfreak,musiker,politiker,samhällsengagerad, konstnare, student, arbetare, visionär, chef etc etc men inne på en sluten psykiatrisk avdelning är man endast.....patient?!
Tänker idag på många långa och goda samtal jag har haft med fascinerande, ressurs-starka och färgrika människor från olika delar av samhället.I dessa samtal känner jag mig privilegierad över att ta del av olika människors livshistorier och upplevelser. Det gemensamma med alla dessa samtal har dock haft en, för mig, dålig bismak: Samtliga berättar om hur svårt och stigmatiserande de upplever det att på en psykiatrisk avdelning endast bli reducerad til en "patient". Självklart är inte detta fallet för alla, men som sagt har detta varit tillfälle för flera jag har pratat med.För mig är deras perspektiv det viktigaste. Jag har rakt ut frågat många patienter om hur de upplever sig bemötta och då säger många att det känns "ovärdigt" att endast ses på som "patient".
Jag tänker, det jag ser av en patient på avdelningen är ju bara en liten del av detta människas liv. Tänker ofta om vi hade varit mer intresserad av att se hur denna personen är i sin vardag, i sitt arbete, med sina vänner etc ville vi haft så mycket mer chans att hjälpa denna personen genom det som gör att han/hon just nu behöver vara inlagd på avdelning.
Jag har haft förmånen att innan arbeta tillsammans med en nu pensionerad psykiatriker av den "gamla" sorten, där medicin inte är a och o. Han började alltid sina samtal med att fråga patienten "Jag skulle vilja veta vem du är när du inte mår dåligt, vem är du som sitter framför mig när du inte är här? Försök tänka bort att vi just nu befinner oss på avdelning.." Detta tar jag med mig i möte med "mina" patienter.
Tänker at om det var JAG som behövde tid på avdelning som patient skulle jag vilja att mina vårdare visste vem jag var. Jag skulle vilja att de visste om min kärlek till musik, hur det bär mig genom mycket. Jag skulle vilja att de visste om hur mycket min fru betyder för mig, varför jag engagerar mig med att hjälpa andra på min fritid, vad jag är bra på, vad jag tror på,vad jag drömmer om, etc etc. Då hade jag kännt mig tryggare i att visa min sårbarhet och även mer trygg i att tillsammans med mina vårdare ta steg för att må bättre. Jag tänker att det kunde lika gärna varit mig som satt på avdelningen som vårdsökande, det sätter allt i perspektiv.
Att endast fokusera på det "sjuka" och endast se en människa som "patient" är inte vägen att gå för att hjälpa någon att ta sig ur det svåra som gjorde att man hamnade på psykiatrisk avdelning. Att hjälpa personen att se sig själv, hitta tillbaka till sig själv kräver att jag väljer att SE personen som det den är utanför avdelningens grå väggar.
Inget av det jag skriver nu är speciellt revolutionerande, men det har gjort intryck på mig att sitta med så många som i samtal har berättat om hur "ovärdigt" och ibland "kränkande" det har upplevds när vi vårdare endast ser på en som..."patient".
Tankar kring detta?? Tacksam för dina kommentarer :)
Kjetil
