söndag 17 augusti 2014

"Du får torka upp ditt eget blod.." brukade jag (psykiatri_ssk) säga när någon skadade sig på avdelningen..

Hej!
Jag har de senaste åren haft ett brinnande intresse för att just bemöta patienter med självskadebeteende på ett bra sätt. Jag har spenderat mycket av min tid med att läsa vetenskapliga artiklar, böcker och bloggar för att sätta mig mer in i hur det upplevs att vara patient med självskadebeteende. Framfor allt har mina otalliga Twitter-dialoger givit mig unik insikt i hur många upplever sig bemötta av "oss" vårdgivare i psykiatrin.Jag har genom åratal av egna patientsamtal samt ovan nämnda källor sett hur allt för ofta människor med självskadebeteende blir felaktigt bemötta och ut-dömda i vården.
Ni som "känner" mig via Twitter vet vad jag står för, att all form för självskadebeteende måste bemötas med vänlighet, empati och respekt. Så det kommer jag inte skriva mer om just i detta inlägget, jag litar på att det nu är självklart, att ni vet var jag står i just detta. Jag brinner oehört starkt för empatiskt och värdigt bemötande speciellt på detta området.

Det jag vill säga: Det har inte alltid varit självklart för mig att tänka som jag gör idag. Som ny i psykiatrin för 10 år sedan fick jag tydligt berättat för mig hur jag skulle bemöta patienter med just självskadebeteende, inte officielt men via "avdelnings-kulturen".. Detta var förhållningssätt som blev mer eller mindre förmidlat till mig av olika kollegor jag såg upp till samt, förhållningssätt som på något vis "låg i kulturen" på olika avdelningar. Jag blev informerat om att "patienten söker bara uppmärksamhet" och blev instruerad till att inte "ge" uppmärksamhet när någon skadade sig. Så JAG var en av de som i början sa "jaha...detta får du städa upp själv" när någon skadade sig på avdelningarna. Jag demonstrerade att "du får ingen uppmärksamhet för detta..."
Bara att skriva detta fyller mig med skamkänslor, det känns så långt borta från det jag står för idag..

Vad ändrade min attityd?

Det var flera saker. Ja,jag hade en gnagande känsla av att något var väldigt fel med detta viset att behandla människor på.Och ja, jag började inse att jag inte hade en egen filosofi utan följde vad äldre mer erfarna kollegor stod för utan att ifrågasätta...MEN:

Det var framförallt ETT möte med EN enskild patient som startade min förändring. Ett enda samtal, och pusselbitarna började falla på plats, något som ändade upp med att jag gjorde en helomvändning i mitt sätt att se på samt framförallt BEMÖTA patienter med självskadebeteende. Ett samtal, med en patient.

Jag satt på avdelningens soffa en sen kväll och pratade med en ung patient som mådde dåligt. Hon var "känd" för att vara en "jobbig" patient...dvs hon skadade sig ofta och allvarligt, inte sällan fick personalen "larma" om hjälp då det var svårt att förhålla sig till de starka känslosvängningarna som ofta inebar självskada. Anyway...Nu när jag satt med henne frågade jag lite spontant hur hon upplevde sig bemött och "behandlat" av oss i psykiatrin..
Först blev hon lite överraskad av frågan, men började sedan berätta... Jag fick då höra många exempler på hur o-empatiska och "hårda" möten gjorde henne mer frustrerad och mer regressiv i sitt beteende. Jag satt och lyssnade hur hon "förväntade" bli utdömd av oss personal varje gång hon blev inlagd, hur svårt det var att få kommentarer som "torka upp ditt eget blod, du vill bara ha uppmärksamhet" etc när hon mådde som sämst. Ni som känner till problematiken vet precis vad detta handlar om och kan nog tänka vidare allt hon hade blitt bemött med. Patienter med behov av att SES och bemötas empatiskt som istället bemöts som "problem" eller som "jobbiga"..
När jag satt och lyssnade till hennes beskrivning av upplevelsen av att vara patient med självskadebeteende, fall bitarna på plats inom mig. Jag upplevde på ett ovanligt starkt och klart sätt en förmåga att känna av frustrationen och sorgen i det hon sa. Jag kände där och då att jag hade haft ett ovärdigt och högst oproffessionellt beteende. Jag kännde spontant att "jag vill vara annorlunda, jag vill vara en som visar patienterna empati och respekt". Efter detta ändrade jag helt mitt sätt att vara på gentemot patienter med självskadebeteende och jag brinner idag för att se ändrade attityder på detta området. Tyvärr fick jag inte berättat detta för patienten jag pratade med, hon hade nog ingen aning om hur viktigt det samtalet var för mig. Hon tänkte nog bara att jag var en av många personal som motvilligt fick lyssna på hennes "klagande", jag kan inte klandra henne för det efter att ha lyssnat på hennes ord..!

Jag skulle kunna skriva mer i detalj om detta mötet, hur jag var innan, vad hon berättade och hur jag försöker jobba i dag. Det är inte det viktigaste, mitt poäng med att skriva detta är:

-Våga berätta hur det upplevs att bli bemött som en "jobbig" patient.

Ett samtal på 20 minut en kväll på avdelningen betydde otroligt mycket för mig.
Det är viktigt att ni berättar, bloggar, förmedlar hur ni upplever det om ni har blivit bemötta eller behandlade ovärdigt och oproffessionellt.Jag uppmanar patienter ofta att skriva till avdelningschef, patientnämnd etc om de upplever ovärdigt bemötande. Jag vet att inte alla orkar gjöra detta, något jag förstår, men jag är tacksam för hon som berättade för mig.
Ja, det är inte alla som vill lyssna eller orkar ta in det som kan uppfattas som kritik. Men utgångspunktet i det samtalet jag skriver om var INTE att jag tänkte "nu vill jag ta in kritik och förändra mig"...Jag var inte alls beredd på att det hon sa skulle ha så stark invärkan på mig.Det var bara så att hennes frustration, själsliga sår och uppriktiga irritation var så äkta att det nådde in til mig där och då.

Det samtalet den kvällen var början till något nytt, något som har varit till fördel för alla de jag möter i mitt jobb nu som kämpar med självskadebeteende. Det samtalet har varit utgångspunkt för min önskan att veta, föra dialog samt förbättra situationen för patienter i liknande situation som henne.

OBS: Samtalet jag skriver om är från en annan klinik än var jag jobbar i dag, flera år sedan.

måndag 5 maj 2014

Ingen är bara en "patient"...

En tanke som kräver flera än Twitters 140 tecken:
I livet och i samhället kan en vara familjmedlem, vän, sambo/make,nerd,sportsfreak,musiker,politiker,samhällsengagerad, konstnare, student, arbetare, visionär, chef etc etc men inne på en sluten psykiatrisk avdelning är man endast.....patient?!

Tänker idag på många långa och goda samtal jag har haft med fascinerande, ressurs-starka och färgrika människor från olika delar av samhället.I dessa samtal känner jag mig privilegierad över att ta del av olika människors livshistorier och upplevelser. Det gemensamma med alla dessa samtal har dock haft en, för mig, dålig bismak: Samtliga berättar om hur svårt och stigmatiserande de upplever det att på en psykiatrisk avdelning endast bli reducerad til en "patient". Självklart är inte detta fallet för alla, men som sagt har detta varit tillfälle för flera jag har pratat med.För mig är deras perspektiv det viktigaste. Jag har rakt ut frågat många patienter om hur de upplever sig bemötta och då säger många att det känns "ovärdigt" att endast ses på som "patient".
Jag tänker, det jag ser av en patient på avdelningen är ju bara en liten del av detta människas liv. Tänker ofta om vi hade varit mer intresserad av att se hur denna personen är i sin vardag, i sitt arbete, med sina vänner etc ville vi haft så mycket mer chans att hjälpa denna personen genom det som gör att han/hon just nu behöver vara inlagd på avdelning.
Jag har haft förmånen att innan arbeta tillsammans med en nu pensionerad psykiatriker av den "gamla" sorten, där medicin inte är a och o. Han började alltid sina samtal med att fråga patienten "Jag skulle vilja veta vem du är när du inte mår dåligt, vem är du som sitter framför mig när du inte är här? Försök tänka bort att vi just nu befinner oss på avdelning.." Detta tar jag med mig i möte med "mina" patienter.

Tänker at om det var JAG som behövde tid på avdelning som patient skulle jag vilja att mina vårdare visste vem jag var. Jag skulle vilja att de visste om min kärlek till musik, hur det bär mig genom mycket. Jag skulle vilja att de visste om hur mycket min fru betyder för mig, varför jag engagerar mig med att hjälpa andra på min fritid, vad jag är bra på, vad jag tror på,vad jag drömmer om, etc etc. Då hade jag kännt mig tryggare i att visa min sårbarhet och även mer trygg i att tillsammans med mina vårdare ta steg för att må bättre. Jag tänker att det kunde lika gärna varit mig som satt på avdelningen som vårdsökande, det sätter allt i perspektiv.

Att endast fokusera på det "sjuka" och endast se en människa som "patient" är inte vägen att gå för att hjälpa någon att ta sig ur det svåra som gjorde att man hamnade på psykiatrisk avdelning. Att hjälpa personen att se sig själv, hitta tillbaka till sig själv kräver att jag väljer att SE personen som det den är utanför avdelningens grå väggar.

Inget av det jag skriver nu är speciellt revolutionerande, men det har gjort intryck på mig att sitta med så många som i samtal har berättat om hur "ovärdigt" och ibland "kränkande" det har upplevds när vi vårdare endast ser på en som..."patient".

Tankar kring detta?? Tacksam för dina kommentarer :)

Kjetil

onsdag 12 mars 2014

Den snälla och tysta patienten.

Som jag jobbar nu, vuxenpsykiatrisk slutenvårdsavdelning, är det 16-17 patienter på avdelningen och allt ifrån 4 till 10 personal på de olika passen. I en perfekt värld vore det så att personal alltid ser till att patienterna känner sig sedda och uppmärksammade på avdelningen. Detta är enligt mig självklart, men i praktiken är det inte alltid på det viset. Många studier samt patientberättelser visar på att det ofta finns ett starkt stöd mellan patienter på avdelningarna, som ibland ger starkare hopp än det vi personal förmedlar. Jag tycker detta är fint och viktigt, men på samma tid känner jag att vi personal mislyckas om patienter känner att vi inte "har tid" eller "hinner med" att vara det stödet som behövs. Sanningen är att jag som sjuksköterska på en avdelning alltid har tid till patienten, det handlar om hur jag prioriterar.
Ofta kan det bli så att det kanske är de patienter som visar tydligast hur han/hon mår som får vår uppmärksamhet och stöd. Den som öppet vågar visa sin ångest, den som är van att visa sin smärta öppet kan ofta bli den som får personalens uppmärksamhet och stöd. Detta är såklart viktigt, att imötekomma patienten som öppet visar sin ångest. Det finns även alltid någon patient på avdelningen som är den tysta och lugna som kommer i bakgrunden. Är man då stressad som personal eller om man prioriterar fel kan denna patienten ofta "försvinna" lite i bakgrunden på en avdelning. Detta är ju en person som inte känner sig stark nog eller trygg nog i att öppet visa hur han/hon mår. Jag brinner för dessa patienter, då jag ofta ser att de saknar det stöd och "uppmärksamhet" de behöver på en avdelning. Ofta tror jag personal upplever dessa som "snälla och lugna" på det vis att "det går bra för de nu"..

Jag satt en natt och pratade med just en "lugn och fin" patient som berättade att : "jag är duktig på att uppföra mig på ett sätt som gör att ni personal tror jag mår bra. Det är mitt försvar när jag inte orkar visa, men på insidan är det totalt känslokaos".. Detta var en person som ofta hamnade i bakgrunden och som inte kännde sig "värdig" att även fråga personal om samtal.

Mitt poäng med att skriva detta är att jag tycker det är 100% personalens ansvar att se till att den "tysta och snälla" patienten blir sedd och hört på avdelningen. Det är för lätt att bara säga "sök upp oss om du mår dåligt" till en person där kanske just det är själva problemet;att söka kontakt. Tänk hur stort steg det var för just den personen att söka sig till psykiatrin för att få hjälp.
För alla andra patienter som öppet visar sin ångest och "tar plats" på avdelningen tycker jag det bara är skönt och att de ska fortsätta med det. Jag vill bara att vi som jobbar förstår att den patienten som sitter tyst och lugn i bakgrunden är även den i stort behov av att bli sedd och bekräftad.

Några tankar kring detta? Skriv gärna i kommentar här eller på Twitter!

söndag 9 februari 2014

Viktig teaterföreställning och novellfilm om självskadebeteende, du kan vara med att utforma!

Hej!

Igår traff jag Maria Ljuslin och fick höra om hennes planar om ett mycket spännande kulturprojekt om självskadebeteende. Maria önskar belysa patienters egna erfarenheter av självskadebeteende, hon har enligt mig ett människosyn och hjärta som är på rätt plats!! En bättre vård och bättre bemötande av människor med självskadebeteende börjar ofta med att se just MÄNNISKAN bakom "problemet"..

Nu har DU chans att vara med att ge din berättelse, så att andra som ser projektet kan förstå bättre! Jobbar du själv med patienter med självskadebeteende är det också viktigt att du hjälper med detta!

Jag rekomenderar detta av hela hjärtat, din berättelse behövs!

Från maria, om projektet:

Ett större nationellt kulturprojekt söker dig som vill berätta om ditt självskadebeteende och dina erfarenheter från öppen- slutenpsykiatrin. Projektet baseras på intervjuer med personer som nu vårdas samt vårdats inom barn- och ungdomspsykiatrin och/eller vuxenpsykiatrin och kommer att beröra egna erfarenheter av metoder, omvårdnad, bemötande samt positiva och negativa upplevelser.
Vi söker även dig som jobbar/har jobbat inom samma område.
Intervjuerna transkriberas och ligger till grund för en mobil turnébaserad teaterföreställning samt en novellfilm. De personer som medverkar är i hög grad delaktiga med stort inflytande i projektet men namn och uppgifter behandlas strikt konfidentiellt.
Projektets syfte är ökad förståelse för individer med ett självskadebeteende och ökat medvetande när det gäller bemötande, synsätt och val av vårdmetoder.


För att delta, kontakta Maria Ljuslin; regissör och projektägare
mail: maria.ljuslin@gmail.com
Twitter:@maryblary
FB: Maria Ljuslin

Det du har upplevd eller upplever är viktigt att förmedla!

Kjetil

fredag 10 januari 2014

För många är natten en kamp.

Som nattpersonal på psykiatrisk avdelning ser jag ofta hur graden av ångest, depression och oro tenderar bli starkare när mörkret sänker sig och när omvärlden för längst har somnat.Alla som någon gång har legat ofrivillig vaken en natt, även utan att kämpa med såkallad psykisk ohälsa, vet hur mycket starkare och mer skrämmande alldagliga bekymmer visar sig just under natten.
Ibland tittar jag på Twitterflödet under dessa nätter när jag jobbar, och ser hur många kämpar en hård kamp natt efter natt.
Vill bara med detta säga att jag har stor respekt för den nattliga kampen många just nu upplever. Klockan är 03.00 och där jag nu sitter på avdelningen ser allt lugnt ut, men vad vet jag om vilka kampar som pågår just nu inne på de olika patientrummen..

torsdag 9 januari 2014

Goda råd gone wrong..

För några dagar sedan bad jag (på twitter) om exempel på "goda råd" man får från folk angåande psykisk ohälsa, råd som då inte upplevs som hjälpande alls. Många vänner och anhöriga ger nog sådana "goda råd" i ärliga försök i att hjälpa, och många är nog ovetande om hur det kan upplevas. Andra ger kanske dessa råd utan att alls bry sig om hur det känns. Det jag kan tycka är upprörande är om sådana platta och ogenomtänkta "råd" kommer ifrån oss som jobbar i psykiatrin.Av någon anledning verkar det vara mycket mer "fritt fram" att tycka till, att ge snabba råd etc till människor med psykisk ohälsa. Man säger inte "ryck upp dig, börja promenera" till en med brutna ben t.ex. medan man snabbt upmuntrar en deprimerad att "tänka positiva tankar". Måste kännas otroligt jobbigt att vara mottagare av sånna kommentarer tänker jag. Som personal aktar jag mig för att vara för snabb med "standariserade" goda råd och uppmaningar, lägger mer tid på att lyssna.
Anyway..jag ska inte gå in i en lång utläggning nu om detta. Jag vill dela med er alla exempel jag fick på Twitter på min fråga om "goda råd" som inte upplevs som goda alls. Jag säger inte att allt jag delar nedanför är totalt fel men detta är vad ni har givit som exempel.Några svar är på svenska och några på norska. Vissa av dessa exempel kommer ifrån vårdpersonal, andra ifrån anhöriga.

"du måste förstå att du är psyksjuk. Ändra på det och bli frisk"

"Det är ditt fel att du mår såhär. Tänk positivt, ändra tankebana. Då mår du bättre!"

"du kan velge å ha det bra."

"Johannesört. Homeopati"

"inget kommer bli bättre om du inte tror på att det kommer bli det"

"om du bara slutar tänka på det så slutar du må så dåligt"

"du velger selv hvordan du skal reagere på ting"

"jaja, men det er jo andre som har hatt det verre -tenk positivt!"

"Du kan aldri bli kvitt problemene dine, du må gå i langvarig terapi hos meg for å lære å leve med dem"

"Dere incestofre er opphengt i krenkelser! Jeg går ikke over grensene dine, det er du som overfører!"

"Din mistilit til meg er overføring og bare ditt problem!"

"Det beste ville være om du brøt helt sammen og ble innlagt så jeg kunne hjelpe deg skikkelig!"

"Ta de här pillerna o gå hem o vila i två veckor så kommer du må bra sen"

"Önskar du att få prata med någon om dina problem! Varför då?"

"Min psykiatrisjuksköterska gav mig rådet att använda handsprit för att få större lugn i min kräkfobi"

"ble tvunget på antidep etter suic forsøk,14, selv om jeg uttrykte min angst for piller pga pillemisbruk i familien. Fikk beskjed om å ta dem 'og ta meg sammen' eller tvangsinnleggelse."

"du tänker för mycket".

"tänk positivt"

"-gå hem och ät en ordentlig köttbit
-jag är vegetarian..
-gå nu & ät"

"du måste tänka lite alternativt....ja tänk alternativt bla bla...alternativt".

"Lägg in dig frivilligt på psyk några veckor och ta din medicin och ta en dusch och ät ordentligt"

"Se inte så moloken ut, solen skiner ju"; "Varför var inte du med på fikat, vi hade velat vara samlade"

"Gå till den affären i stan,dom har en broschyr om seanser. Dit kan du gå."

"noen har det værre"

"Du är inte sjuk, du vill bara inte vara frisk"

"borderlinepatienter blir alltid sämre av inläggning"

"andra har det värre"

"Kan du inte bara tänka positivt?!"

"ditt barn mår dåligt när du är dålig, men mer om du är död. Bättre om du som är #bipolär inte fått barn för nu får de lida."

"Du kanske skulle börja tänka att du är frisk istället"

"Hade en psykolog som tyckte det var dumt med ångestdämpande vid behov, då kunde vi inte arbeta med "de känslorna". Jag var 16.."

"Ta deg sammen. Det blir ikke bedre av å ligge i sengen hele dagen."

"prøv å smil, så skal du se verden smiler tilbake."

"Du är väldigt negativ, har du läst Viktor Frankl?"

"Har du läst hälsans mysterium?"

"låt ångesten komma som en våg o låt den komma. Den försvinner."

"Snakke med foreldre"

"det er min egen feil at det har blitt sån"

"bare å vente så går det over av seg selv"

"att "möta rädslan". de tyckte att min agorafobi inte var på riktigt och att det blir bättre om man "övar"

"Andas i en fyrkant"


"Man ska inte tänka på sånt som varit, bara nuet och framåt. Att jag skulle se på mina problem som en vanlig sjukdom, som influensa ungefär, fast psykiskt, inte förstora det eller tro att det berodde på nåt särskilt. Att jag kunde gå till viktväktarna om jag kände mig tjock och ful. Att det inte hjälper att prata, så det är inte lönt att kämpa för att få en terapeut. Och att jag skulle sluta försöka kontrollera mig. Det gick helt åt skogen."

"Det er du som velger hvordan du vil ha det, så tenk positivt"

"det er bare å stoppe slik tankegang og ta kontrollen selv"

"tänk på de som inte har någon arm. De skulle nog hellre ha kronisk smärta"

"du har jo bil og kjæreste, så du jeg bør ikke bekymre meg for deg"

"det hjelper å gå en tur"

"drikk en kopp te, ta deg en skrubb, spis noe godt, spis sunt og tren" (anorektiker)

"Att jag ska sluta älta.."

"Ta deg sammen"

"tenk på alle som har det verre enn deg"

"slutt å kaste bort [vår] tid på å snakke om medisiner (dvs forsøke å bli hørt på at "hjelpen" ikke hjelper men skader) Det er bedre om du samarbeider"

"att inte vara rädd för känslor, (men samtidigt inte uppvisa nån tecken på att ha dem, känns som standardsyn.)"

"det handler om selvkontroll, ikke tanker og følelser"

"bare vær positiv, og smil!"



-Kjetil




onsdag 1 januari 2014

"Gå och lägg dig" ( dvs: stör mig inte...)

Har i natt en otrolig givande dialog med flera av er på Twitter. Började med att prata om nattpersonal som av någon anledning inte tillåter patienter komma upp lite på natten när de inte kan sova. Kommer fram att många upplever sig bemötta som barn som nästan ska "fostras", typ :"gå och lägg dig" etc etc. Några gav exempel på att de kom upp för att undvika att självskada, och efter ett sådant bemötande bli "tvungen" tillbaka till rummet endast för att självskada.. Efter detta gled dialogen mer in på att flera personal tappar intresset och empatin helt. Det finns självklart många fantastiska och engagerade personal (jobbar själv med några) men tyvärr är det många som inte hör hemma i psykiatrin alls.

Det mest intressanta för mig var när jag frågade om man som patient upptecker innan personalen när denna tappar sitt intresse och empati. Alla var tydliga på att det märks snabbt från patienternas sida. Det var många intressanta iaktagningar som visar mig att vi personal nog är ganska lätta att "läsa" av patienterna. Många personal lever nog i tron på att ingen märker av cynism eller avsaknad på empati, att man kan gömma sig bak sin "proffessionalitet" samt invanda svar på generella frågor. Nattens dialog visade mig tydligt att så är det inte. Patienten jag har framför mig känner av om jag är genuint intresserad eller om jag bara "låtsas som". Någon sa att det märks om man är närvarande i samtalet, och det tror jag märks direkt. Detta är utmanande som personal, men enligt mig måste det vara så. Har jag inget intresse eller är jag inte intresserad av personen framför mig är jag på fel ställe. Ja, jag gör faktiskt skada om jag som personal inte har ett genuint intresse och kan visa en genuin empati. Jag tror dock inte detta handlar om att vara jätte-personlig eller privat i sitt bemötande. jag tror det visar sig i ett positivt människosyn och en genuin respekt blandat med nyfikenhet.

Bemöter man en orolig ångestpräglad patient som kommer upp mitt på natten med "gå och lägg dig!" utan att ens ta några minutt för att fråga hur man mår är det något som har blivit fel. Som sagt: jag formas mycket som psykiatrisjuksköterska av dessa dialoger!