Har i natt en otrolig givande dialog med flera av er på Twitter. Började med att prata om nattpersonal som av någon anledning inte tillåter patienter komma upp lite på natten när de inte kan sova. Kommer fram att många upplever sig bemötta som barn som nästan ska "fostras", typ :"gå och lägg dig" etc etc. Några gav exempel på att de kom upp för att undvika att självskada, och efter ett sådant bemötande bli "tvungen" tillbaka till rummet endast för att självskada.. Efter detta gled dialogen mer in på att flera personal tappar intresset och empatin helt. Det finns självklart många fantastiska och engagerade personal (jobbar själv med några) men tyvärr är det många som inte hör hemma i psykiatrin alls.
Det mest intressanta för mig var när jag frågade om man som patient upptecker innan personalen när denna tappar sitt intresse och empati. Alla var tydliga på att det märks snabbt från patienternas sida. Det var många intressanta iaktagningar som visar mig att vi personal nog är ganska lätta att "läsa" av patienterna. Många personal lever nog i tron på att ingen märker av cynism eller avsaknad på empati, att man kan gömma sig bak sin "proffessionalitet" samt invanda svar på generella frågor. Nattens dialog visade mig tydligt att så är det inte. Patienten jag har framför mig känner av om jag är genuint intresserad eller om jag bara "låtsas som". Någon sa att det märks om man är närvarande i samtalet, och det tror jag märks direkt. Detta är utmanande som personal, men enligt mig måste det vara så. Har jag inget intresse eller är jag inte intresserad av personen framför mig är jag på fel ställe. Ja, jag gör faktiskt skada om jag som personal inte har ett genuint intresse och kan visa en genuin empati. Jag tror dock inte detta handlar om att vara jätte-personlig eller privat i sitt bemötande. jag tror det visar sig i ett positivt människosyn och en genuin respekt blandat med nyfikenhet.
Bemöter man en orolig ångestpräglad patient som kommer upp mitt på natten med "gå och lägg dig!" utan att ens ta några minutt för att fråga hur man mår är det något som har blivit fel. Som sagt: jag formas mycket som psykiatrisjuksköterska av dessa dialoger!
Oj oj vad många nätter man legat vaken när man varit inlagd, man vill få vandra tyst genom korridorerna för att slippa det hotfulla som finns i rummet, men man blir snabbt bortknuffad av personal som ber en att gå och lägga mig, de kan säga saker som att "du ska sova nu, inte vara uppe - så gå nu och lägg dig"
SvaraRaderaBer man om en frukt så säger de att man får vänta till efter frukost.. Man får knappt ett glas med saft eller mjölk. Viss personal gör man allt för att undvika för att de är elaka...
Jag förstår precis vad du menar när du beskriver att det ofta kan uppstå allvarliga kommunikations svårigheter på nätterna. När man som patient får allvarliga problem men personalen är trött och vill inte lyssna.
SvaraRaderaEn medpatient till mig gick upp och klagade över svåra bröstsmärtor på natten men blev inte trodd av sjuksköterskan. Hon gav honom novalucol för sura uppstötningar istället och det var först på dagen efter. Som dagpersonalen vid skift bytet tog honom på allvar och kolla upp det som han sa på riktigt.
Först då så upptäckte dom att han haft hjärtinfarkt under natten och han fick köras med iltransport till akuten i Falun. Och hade väl bara tur som ens överlevde när jag som själv är patient och vårdtagare inlåst på Säters sjukhus
Först fick veta detta så blev jag livrädd för man är ju inlåst här och då helt beroende utav att man också får hjälp när man behöver den.
Det värsta som jag personligen har fått höra var en gång när jag berättade för en sjuksköterska att jag i perioder övervägde att ta mitt eget liv. Jag fick då svaret av henne "det är upp till dig och jag kan inte göra någonting åt det". För mig så var det svaret förödande att få höra och jag mådde sämre efter att ha pratat med henne än före. Då tänkte kunde hon åtminstone bara inte låtsas att bry sig om mig det är ju trots all hennes jobb.
SvaraRaderaHämskt att höra, tycker du borde anmälda det till antigen cgef på avdelninge eller patientnämnden. Sånna folk kan inte jobba i psykiatrin, jag uppmuntrar alltid att säga ifrån om sånna upplevelser (det gjör jag även på min egen avdelning, sånt är INTE ok)
SvaraRadera