måndag 5 maj 2014

Ingen är bara en "patient"...

En tanke som kräver flera än Twitters 140 tecken:
I livet och i samhället kan en vara familjmedlem, vän, sambo/make,nerd,sportsfreak,musiker,politiker,samhällsengagerad, konstnare, student, arbetare, visionär, chef etc etc men inne på en sluten psykiatrisk avdelning är man endast.....patient?!

Tänker idag på många långa och goda samtal jag har haft med fascinerande, ressurs-starka och färgrika människor från olika delar av samhället.I dessa samtal känner jag mig privilegierad över att ta del av olika människors livshistorier och upplevelser. Det gemensamma med alla dessa samtal har dock haft en, för mig, dålig bismak: Samtliga berättar om hur svårt och stigmatiserande de upplever det att på en psykiatrisk avdelning endast bli reducerad til en "patient". Självklart är inte detta fallet för alla, men som sagt har detta varit tillfälle för flera jag har pratat med.För mig är deras perspektiv det viktigaste. Jag har rakt ut frågat många patienter om hur de upplever sig bemötta och då säger många att det känns "ovärdigt" att endast ses på som "patient".
Jag tänker, det jag ser av en patient på avdelningen är ju bara en liten del av detta människas liv. Tänker ofta om vi hade varit mer intresserad av att se hur denna personen är i sin vardag, i sitt arbete, med sina vänner etc ville vi haft så mycket mer chans att hjälpa denna personen genom det som gör att han/hon just nu behöver vara inlagd på avdelning.
Jag har haft förmånen att innan arbeta tillsammans med en nu pensionerad psykiatriker av den "gamla" sorten, där medicin inte är a och o. Han började alltid sina samtal med att fråga patienten "Jag skulle vilja veta vem du är när du inte mår dåligt, vem är du som sitter framför mig när du inte är här? Försök tänka bort att vi just nu befinner oss på avdelning.." Detta tar jag med mig i möte med "mina" patienter.

Tänker at om det var JAG som behövde tid på avdelning som patient skulle jag vilja att mina vårdare visste vem jag var. Jag skulle vilja att de visste om min kärlek till musik, hur det bär mig genom mycket. Jag skulle vilja att de visste om hur mycket min fru betyder för mig, varför jag engagerar mig med att hjälpa andra på min fritid, vad jag är bra på, vad jag tror på,vad jag drömmer om, etc etc. Då hade jag kännt mig tryggare i att visa min sårbarhet och även mer trygg i att tillsammans med mina vårdare ta steg för att må bättre. Jag tänker att det kunde lika gärna varit mig som satt på avdelningen som vårdsökande, det sätter allt i perspektiv.

Att endast fokusera på det "sjuka" och endast se en människa som "patient" är inte vägen att gå för att hjälpa någon att ta sig ur det svåra som gjorde att man hamnade på psykiatrisk avdelning. Att hjälpa personen att se sig själv, hitta tillbaka till sig själv kräver att jag väljer att SE personen som det den är utanför avdelningens grå väggar.

Inget av det jag skriver nu är speciellt revolutionerande, men det har gjort intryck på mig att sitta med så många som i samtal har berättat om hur "ovärdigt" och ibland "kränkande" det har upplevds när vi vårdare endast ser på en som..."patient".

Tankar kring detta?? Tacksam för dina kommentarer :)

Kjetil

10 kommentarer:

  1. Min tanke blir: känner igen mig till 100%. Det är så hemskt och nedtryckande för självkänslan att ens friska jag inte är viktigt. Man är bara en sjukdom, när man själv vet: jag är så mycket mer!
    Om man är inom slutenvården i många år så måste man vara stark för att kunna hålla kvar vid sitt friska jag.
    På barnpsykavdelningen kände jag att mitt friska jag spelade roll, i alla fall de första två åren. Jag hade mina målarsaker på mitt rum och målade mycket, och jag spelade på keyboarden i dagrummet - två saker som är stora delar av mitt friska jag. Men om inte jag själv hade vårdat mina friska sidor så hade de nog dött.

    När jag sedan fick en (felaktig) personlighetsstörningsdiagnos, då blev jag dock genast en "patient" i personalens ögon. Det var en liten chock, att man med en viss diagnos inte blir sedd på samma sätt, trots att personalen hade känt mig i två år.

    På vuxenpsyk sågs jag av typ 99% av personalen endast som "patient". Det tog ganska hårt på mig, jag kände mig mindervärdig. Lycka (ja, lycka!) var när någon frågade mig om mitt liv utanför psyks väggar. Då kände jag mig sedd, väldigt sedd och det fick mig att må bra. Jag VAR någon.
    Senaste, och sista, gången jag var inlagd på vuxenpsyk så var jag det i flera månader, och då tog jag dit mina pärlor och julpyssel. Jag tog in det friska på den kala, kalla avdelningen. När jag pysslade så kände jag mig inte som patient, men på vuxenpsyk så var de nästan negativa till att jag försökte vårda mina friska sidor. Jag var patient, punkt slut. Min identitet överlevde tack vare att jag bet mig fast vid mig själv, mitt friska jag. Hade jag inte gjort det så hade nog psyk lyckats stjäla min identitet och mitt jag, för det är det som händer om man blir betraktad om patient tillräckligt länge.

    Rolig kommentar från medpatient, han frågade hur länge jag hade varit inom slutenvården. "Ett par år" svarade jag.
    - Men VA, du är ju fortfarande normal! Hur är det möjligt?!

    SvaraRadera
  2. Tack för dina funderingar!! "Jag tog in det friska på den kala, kalla avdelningen." -mycket bra!!

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Hej. jag måste bara få säga att det du skriver är bland det allra bästa och mest insiktsfulla som jag har läst. Det är väldigt roligt att se att det finns människor som arbetar inom vården som tar sitt jobb på allvar. Det är därför som jag själv som varit inom vården som patient under nästan 20 år har kunnat överleva. Så vill bara säga tack för att du finns. PS: jag skriver själv en blogg med en patient och vårdtagares perspektiv på den rättspsykiatriska vården säg till om du vill ha adress ifall du vill läsa någon gång.

    SvaraRadera
  5. Absolut Tobias, läser gärna bloggen och tack för uppmuntran!!

    SvaraRadera
  6. Hej igen min blogg heter http://attvarapatientinomlrv.blogg.se/ fast nu vill jag passa på att säga att den är ganska kritisk emot just Säters sjukhus. Den är det pga flera olika anledningar men jag skriver också lite om hur viktigt det är med personal som tar sitt arbete på allvar som tex här http://attvarapatientinomlrv.blogg.se/2014/may/med-makt-foljer-ansvar.html

    SvaraRadera
  7. "Jag har haft förmånen att innan arbeta tillsammans med en nu pensionerad psykiatriker av den "gamla" sorten, där medicin inte är a och o. Han började alltid sina samtal med att fråga patienten "Jag skulle vilja veta vem du är när du inte mår dåligt, vem är du som sitter framför mig när du inte är här? Försök tänka bort att vi just nu befinner oss på avdelning.." Detta tar jag med mig i möte med "mina" patienter." Vilken klok psykiater! Och vilken förmån för dig att kunna ta med dig detta.

    Jag värdesätter min terapeut i mellanvården jättemycket, hon vägrar prata diagnoser, hon pratar om MIG och hur jag är och hjälper mig att själv hitta samband och sätt att göra förändring. Det är sådana som henne som behövs för en sådan som mig - inte ECT eller SSRI och ångestdämpande, utan en klok och erfaren person som ser till hur jag fungerar och som kan hjälpa mig att fungera bättre i resten av mitt liv :)

    Att vara patient är fruktansvärt jobbigt, särskilt jobbigt tycker jag det är när man själv arbetar inom vården - man ser igenom allt på ett helt annat sätt, och särskilt om organisationen fungerar dåligt och är osäker för personalen känner man av det på ett väldigt stressande sätt. När man själv är inom samma organisation känner man igen tecknen på hur det är att arbeta under ständiga besparingar, omorganisationer, oviss framtid, byte av chefer, ständig personalomsättning och personalbrist osv. Det stressade mig lika mycket när jag var inlagd som det har stressat mig på min egen arbetsplats - men jag tycker att personalen dolde det bra för de andra patienterna, och så även interna konflikter som jag kunde märka av under ytan.

    SvaraRadera
  8. Stort tack för en tänkvärd blogg jag just hittat och tänker återkomma till. Gillar bättre långa texter än 140-ords:)

    För många år sen hade en närstående långvarig depressioner och ångest. Den bästa hjälp hon kunde minnas var när en sjuksköterska tog sig tid att sitta och hålla handen en stund då och då. Jag vet inte ens om de pratade.

    Du har ett viktigt jobb.

    SvaraRadera