onsdag 12 mars 2014

Den snälla och tysta patienten.

Som jag jobbar nu, vuxenpsykiatrisk slutenvårdsavdelning, är det 16-17 patienter på avdelningen och allt ifrån 4 till 10 personal på de olika passen. I en perfekt värld vore det så att personal alltid ser till att patienterna känner sig sedda och uppmärksammade på avdelningen. Detta är enligt mig självklart, men i praktiken är det inte alltid på det viset. Många studier samt patientberättelser visar på att det ofta finns ett starkt stöd mellan patienter på avdelningarna, som ibland ger starkare hopp än det vi personal förmedlar. Jag tycker detta är fint och viktigt, men på samma tid känner jag att vi personal mislyckas om patienter känner att vi inte "har tid" eller "hinner med" att vara det stödet som behövs. Sanningen är att jag som sjuksköterska på en avdelning alltid har tid till patienten, det handlar om hur jag prioriterar.
Ofta kan det bli så att det kanske är de patienter som visar tydligast hur han/hon mår som får vår uppmärksamhet och stöd. Den som öppet vågar visa sin ångest, den som är van att visa sin smärta öppet kan ofta bli den som får personalens uppmärksamhet och stöd. Detta är såklart viktigt, att imötekomma patienten som öppet visar sin ångest. Det finns även alltid någon patient på avdelningen som är den tysta och lugna som kommer i bakgrunden. Är man då stressad som personal eller om man prioriterar fel kan denna patienten ofta "försvinna" lite i bakgrunden på en avdelning. Detta är ju en person som inte känner sig stark nog eller trygg nog i att öppet visa hur han/hon mår. Jag brinner för dessa patienter, då jag ofta ser att de saknar det stöd och "uppmärksamhet" de behöver på en avdelning. Ofta tror jag personal upplever dessa som "snälla och lugna" på det vis att "det går bra för de nu"..

Jag satt en natt och pratade med just en "lugn och fin" patient som berättade att : "jag är duktig på att uppföra mig på ett sätt som gör att ni personal tror jag mår bra. Det är mitt försvar när jag inte orkar visa, men på insidan är det totalt känslokaos".. Detta var en person som ofta hamnade i bakgrunden och som inte kännde sig "värdig" att även fråga personal om samtal.

Mitt poäng med att skriva detta är att jag tycker det är 100% personalens ansvar att se till att den "tysta och snälla" patienten blir sedd och hört på avdelningen. Det är för lätt att bara säga "sök upp oss om du mår dåligt" till en person där kanske just det är själva problemet;att söka kontakt. Tänk hur stort steg det var för just den personen att söka sig till psykiatrin för att få hjälp.
För alla andra patienter som öppet visar sin ångest och "tar plats" på avdelningen tycker jag det bara är skönt och att de ska fortsätta med det. Jag vill bara att vi som jobbar förstår att den patienten som sitter tyst och lugn i bakgrunden är även den i stort behov av att bli sedd och bekräftad.

Några tankar kring detta? Skriv gärna i kommentar här eller på Twitter!

11 kommentarer:

  1. Det är väldigt svårt i sjukvården öht att bli hörd i nuläget. Fel läkare som säger fel sak kan tysta en för resten av besöket. Jag har själv varit en snäll patient, men fick nog till slut och började kämpa för mig själv. Det slutade med en sjukskrivning för depression och två år senare en ADD-diagnos. Vi borde verkligen peppa alla som mår dåligt att våga göra sin röst hörd!

    SvaraRadera
  2. Tack för dina tankar, och vad bra att du orkade kämpa (även om du inte skulle behöva det...)!!

    SvaraRadera
  3. Jag är en av de som hamnat i skymundan, speciellt när jag hade min borderline-diagnos. Då var det givet att jag endast hade ångest om jag skadade mig så att de fick se, vilket jag aldrig gjorde på avdelningen. Bara hemma. Kände mig avskydd och illa bemött av de flesta läkare pga den diagnosen. Det var en markant skillnad när de tog bort den.

    Men jag var en sån som kanske inte åt på avdelningen, inte var högljudd eller öppet destruktiv. vårdare ser en inte då, man är osynlig. Om man dessutom har svårt att öppna sig och prata, då blir det bara förvaring och medicinjusteringar.

    Det vidrigaste jag varit med om var när jag gång på gång fick permissioner för att kunna bli utskriven. Skadade mig hemma, tog överdoser, svalde saker... Kom alltid tillbaka för tidigt. De lyssnade inte ett dugg på vad jag sade om min självdestruktivitet. De till och med påstod att min psykiater i öppenvården sade att jag inte behövde vara inlagd (pratade med honom om detta och han blev mer än förvånad över det påstående). Men just för att jag var tyst i vanliga fall så lyssnade man inte när jag för en gångs skull faktiskt var ärlig. Så hur blir man då ärlig i framtiden?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Miia, jag sätter stor pris på din kommentar! När jag läser det du skriver skäms jag på vägne av psykiatrin, då jag vet att flera upplever detta. Det att du skriver här gör att jag ännu starkare önskar vara annorlunda, så jag tackar för det!!

      Radera
  4. Jag var också en "snäll och tyst" patient. Det var jobbigt att de som skrek och väsnades och var extroverta med sitt mående fick all uppmärksamhet och hjälp, jag kände mig väldigt bortglömd och fick inte stöd när jag behövde det. Sedan kunde det vara lugnt på avdelningen i perioder, men jag tycker att personalen borde ha tänkt på att ägna tid även åt de som var tysta.

    SvaraRadera
  5. Det är som om den "snälla" patienten är jag!
    Jag ÄR den snälla, tysta patienten som ALDRIG någonsin visar utåt hur jag mår. Har väl gjort en till två ggr och då har jag ändå varit inom slutenvården i nästan konstant sju år...
    jag är nog så för att jag inte vill vara till besvär OCH för att jag aldrig kan svara på vad folk kan göra för mig. oavsett om jag mår bra eller dåligt. jag är fullkomligt livrädd för den frågan, för jag vet aldrig vad de kan göra.
    tycker det var ett väldigt bra inlägg! bra att du lyfter fram detta

    SvaraRadera
  6. Jag sätter stor pris på det ni skriver här måste jag säga, jag brinner för att ni ska bli sedda!

    SvaraRadera
  7. Jag har fått mycket skit för detta, när jag var inlagd. Till slut slutade det med överdos, (inne på avdelningen) för ingen såg mig eller hörde mitt rop på hjälp. Jag var bara den tysta och snälla patienten, som inte gjorde något väsen av sig. Som fick tillsägelse om att hur viktigt det var att komma fram och be om hjälp. Att personalen inte kunde läsa av eller hjälpa om man inte kom själv. Att man fick "skylla sig själv" om man la och grät inne på rummet själv. Att man var en vuxen människa och har ett eget ansvar. De förstod inte hur svårt det var för mig. Hur jag alltid kände mig i vägen och inte ville ta någon plats.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med att man är en vuxen människa som har ett eget ansvar har gjort mig illa också - vi hade inte sökt hjälp om det inte var för att vi behövde just HJÄLP.

      Radera
  8. Jag tillhör den kategorin som du beskriver, jag ligger i sängen, låtsas sova när personalen kommer - ligger alltid vänd mot väggen, så nära jag bara kan komma.
    Ibland visar jag för personalen som kommer in att jag är vaken och på frågan om jag mår så svarar jag alltid tyst att "det är väl...(tystnad)... det är okej...
    Personalen köper det och inners inne är det kaos och jag önskar att jag kunde föra liv, kasta saker, skrika slå i väggarna av frustration och ångest, bara för att personalen ska se och höra mig.

    Men, jag kan inte - jag vill inte ta plats. Men, det är hemskt. På en avdelning var det en personal som inte köpte mitt svar om att det var okej - han frågade alltid att om det nu är okej, vad gör jag då på psyk.. En mycket bra personal, han är den enda som lyckas bryta sönder min stenhårda mask.
    DÅ öppnar jag mig. Annars, personalen blundar

    SvaraRadera
  9. När jag var inlagd hade jag tre kontaktpersoner och alla pass som de arbetade hade de på sig att ta sig tid för ett samtal med mig, just för att man skulle upptäcka om det fanns något problem som inte visades. Ibland hanns det inte med, men jag kände att förtroendet för "mina" kontaktpersoner blev så stort att jag visste att jag kunde be dem om att få prata om/när jag behövde. Förstår också att jag hade en enorm tur som fick TRE kontaktpersoner (pga en semester) och där personkemin dessutom stämde mellan oss alla fyra.

    Ju mer jag läser, desto mer förstår jag vilken enorm tur jag haft under min tid inom psykiatrin!

    Angående den sista kommentaren från MissManic så menar min terapeut på att man HÖR på svaret "det är väl... det är okej..." att det inte är okej, men om man inte har tid/inte orkar så väljer man att höra att det är okej, istället för att höra den bakomliggande meningen som säger "det är inte okej".

    Mvh Snöflinga

    SvaraRadera